Han fann Kristus ensam ute i ödemarken, utan mat och verkligen lidande. Omgivningarna var trista och tröstlösa. Satan antydde för Kristus att Gud inte skulle låta sin Son vara utan mat och "utsatt för sådana fruktansvärda lidanden. Han hoppades att han skulle få Kristus att förlora tilliten till sin Far som hade låtit honom hamna i denna hopplösa situation ute i ödemarken, där det aldrig hade funnits ett spår av människor. Satan hoppades att kunna så ett varaktigt tvivel om Faderns kärlek, och att Jesus, som var så nedtryckt och plågad av den fruktansvärda hungern, skulle utföra ett mirakel till fördel för sig själv, och dra sig undan sin himmelske Fars ledning. Detta var verkligen en frestelse för Kristus. Men inte ett ögonblick lät han den få plats i sitt sinne. Han tvivlade inte en sekund på Faderns kärlek, trots att han verkade vara nedtyngd av en obeskrivlig smärta och ångest. Satans frestelser var listigt uttänkta, men de rubbade inte Guds Sons rättskaffenhet. Hans tillit till hans Far var oförändrad.