När Satan var färdig med att fresta Kristus, höll han sig en tid borta från honom. Fienden var besegrad, men kampen hade varit lång och förfärligt hård. Och när den var över, var Kristus utmattad och kraftlös. Han föll omkull som om han höll på att dö. Himlens änglar, som i himlen hade hyllat honom, och som med intensivt intresse och stor förundran hade varit vittne till den fruktansvärda kamp han hade utkämpat med Satan, kom nu till honom och tjänade honom. De gav honom mat och styrkte honom, eftersom han låg som om han var död. Änglarna var fyllda med förundran och vördnad, ty de visste att världens frälsare utsatte sig för fruktansvärda lidanden för att kunna frälsa människorna. Han som i himlen var Guds jämställde, låg framför dem uthungrad efter nästan sex veckors fasta. Ensam och allena var hade han angripits av upprorsmakaren som hade avlägsnats från himlen. Han hade uthärdat en hårdare prövning än människor någonsin skulle bli tvungna att möta. Kampen mot mörkrets makter hade varit lång och mycket krävande för Kristi mänskliga natur, svag och orkeslös som han var. Änglarna kom med trösterika budskap från Fadern till hans Son, tillsammans med försäkran om att hela himlen jublade över den fullständiga och totala seger han i människornas ställe hade vunnit.