Ett år efter att min man hade dött, var jag mycket nere, och det såg ut som om jag bara hade kort tid kvar att leva. Under årsmötet i Healdsburg bars jag in i mötestältet, och där var många av våra medlemmar samlade. Jag bad dem hjälpa mig upp från liggstolen, och de hjälpte mig ända upp på plattformen. Jag önskade säga några avskedsord till församlingen. Men när jag skulle försöka säga något, kom Guds kraft över mig och fyllde mig helt. Många i församlingen hade lagt märke till att jag hade obetydligt med krafter, och att ansikte och händer var kritvita. Men de såg också att när jag började tala, kom färgen tillbaka i mitt ansikte, och de förstod att ett mirakel hade skett. Jag hade helbrägdagjorts där jag stod inför församlingen, och jag talade fritt och obehindrat.