Jesus är vårt försoningsoffer. Vi kan inte åstadkomma försoning för oss själva, men i tro kan vi ta emot den försoning som har blivit utförd. ”Så led också Kristus en gång för våra synder. Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss till Gud.” (1. Pet. 3:18) ”Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta … utan med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och lyte.” (1Pet 1:18, 19) Det var genom ett oändligt stort offer och ett obeskrivligt lidande, som vår Återlösare placerade återlösningen inom räckhåll för oss. I den här världen var Han förödmjukad och okänd, för att Han genom Sin förnedring och förödmjukelse skulle kunna lyfta upp människorna till att ta emot evig ära och odödlig glädje i himlen. Under de trettio år Han var i världen, plågades Hans hjärta av en ofattbar ångest. Vägen från krubban till Golgata skuggades av sorg och smärta. Han var en smärtornas man, förtrogen med lidande. Han utstod en hjärtesorg så stor, att inget mänskligt språk förmår att skildra den. Han kunde i sanning ha sagt: ”Kan någon plåga vara lik den plåga som drabbat mig”? (Klag. 1:12). Han som hatade synd med det djupaste hat, tog trots detta all världens synd på Sig. Skuldfri bar Han den skyldiges straff. Fastän Han var oskyldig, offrade Han Sig ändå som en ställföreträdare för överträdaren. Skulden för varje synd tyngde världens Frälsares gudomliga själ. Alla de onda tankarna, de onda orden och de onda gärningarna hos var och en av Adams söner och döttrar ropade på vedergällning mot Honom själv, ty Han hade blivit människornas ställföreträdare. Även om syndaskulden inte var Hans, blev Hans själ plågad på grund av människornas överträdelser. Han som inte visste av synd, blev gjord till synd för oss, för att vi genom Honom måtte stå rättfärdiga inför Gud.