"Och den ängel som jag hade sett stå på havet och på jorden, höjde sin högra hand mot himlen och han svor vid honom som lever i all evighet, vid honom som skapade himmel och jord och hav och allt som är i dem: Tiden är ute." (Upp. 10:5 - 6). Detta budskap kungör slutet på de profetiska tidsperioderna. Besvikelsen hos dem som väntade på Herren år 1844, var i sanning bitter. De hade längtat så innerligt efter hans ankomst. Det var enligt Herrens plan att denna besvikelse skulle inträffa på ett sådant sätt att det skulle bli tydligt vad som bodde i människors hjärtan.