Ättlingar till dessa män ärvde i hög grad den duglighet som deras förfäder hade tagit emot. I Juda och Dans stammar var det män som betraktades som särskilt kunniga när det gällde finare konst. En tid förblev dessa män ödmjuka och osjälviska, men gradvis, nästan omärkligt, förlorade de sin nära kontakt med Gud och hans sanning. De började be om högre lön på grund av sin framstående skicklighet. I några fall godkändes deras önskan. Men allt oftare hände det att de som bad om högre lön, fick arbete hos folkslagen runt omkring. I stället för den ädla självuppoffringens anda som hade präglat deras berömda förfäder, gav de näring åt en begärets anda, och de krävde mer och mer. De tjänade hedniska kungar med sin av Gud givna skicklighet, och vanärade därigenom sin skapare.