Medan jag mediterade över dessa saker, kände jag allt djupare vilken synd det är att försumma att bevara själen i Guds kärlek. Herren gör inte något utan att vi samarbetar med honom. När Jesus bad: "Fader, bevara dem i ditt namn," menade han inte att vi skulle försumma att hålla oss kvar i Guds kärlek och tro. Levande för Gud, genom en levande förening med Kristus, litar vi på löftena, samtidigt som vi ständigt får större kraft genom att se upp till Jesus. Finns det något som kan förändra hjärtat eller rubba tilliten hos dem som ser upp till Frälsaren och förändras efter hans likhet? Skall en sådan person ta hänsyn till obetydligheter? Skall hans föreställningar kretsa omkring självet? Skall han tillåta att småsaker får ödelägga den frid han har i sinnet? Den som har Kristus i sitt hjärta, vill gärna vara nöjd och tillfreds. Han tänker inte något ont, och han är tillfreds med vissheten om att Jesus känner till och gör en rätt värdering av varje människa som Kristus dog för. Gud säger: "Jag skall göra en människa mer sällsynt än fint guld, en människa mer sällsynt än guld från Ofir." (Jes. 13:12). Detta bör tillfredsställa själens längtan och göra oss varsamma och på vaksamma, alltid beredda att förlåta andra, därför att Gud har förlåtit oss.