När min äldste son var sexton år gammal, drabbades han av sjukdom. Hans fall betraktades som kritiskt. Han kallade oss till sin sjuksäng och sade: "Far och mor, det kommer att bli svårt för er att bli tvungna att skiljas från er äldste son. Om Herren ser det som fördelaktigt att spara mitt liv, kommer jag att vara glad för det, för deras skull. Om det är till det bästa för mig och till hans namns ära att mitt liv skall avslutas nu, då kommer jag att säga att det är väl med min själ. Far, gå för dig själv och be, och mor, gå för dig själv och be. Då kommer ni att få ett svar som överensstämmer med min frälsares vilja, honom som både ni och jag älskar." Han var rädd för att om vi bad tillsammans, skulle vår medkänsla bli starkare, och vi skulle be om det som inte skulle vara bäst för Herren att ge oss.