Jag tog alltid min man med mig när jag var ute och körde, och jag tog honom med mig vart jag än skulle för att hålla möte. Jag hade en fast mötesrunda. Jag förmådde inte övertala honom att vara med på plattformen. Still sist, efter många, många månader sade jag till honom: "Nu, mannen min, i dag är det din tur att tala." Han ville inte göra det, men jag gav inte med mig. Jag tog honom med mig upp till talarstolen. Den dagen talade han till församlingen. Även om möteslokalen var fylld av icke-troende, kunde jag inte låta bli att gråta i en halv timme. Mitt hjärta flödade över av glädje och tacksamhet. Jag visste att segern var vunnen.