Under generalkonferensen år 1909 skulle ha utförts en gärning i hjärtana hos dem som var närvarande, men det skedde inte. Timmar skulle ha använts till att rannsaka hjärtan. Detta skulle ha fört till att den mark plöjt upp som låg i träda i deras hjärtan som var närvarande på konferensen. Detta skulle ha gett dem insikt till att förstå den gärning som det var så viktigt för dem att utföra när det gäller ånger och bekännelse. Även om det gavs tillfälle till syndabekännelse, till uppriktigt känd ånger och en avgjord reformation, utfördes inte något genomgripande verk. Somliga kände den Helige Andes inflytande och lät sig påverkas, men alla gav inte efter för detta inflytande. Somligas tankar rörde sig på förbjudna vägar. Om alla i församlingen hade ödmjukat sig, skulle det ha resulterat i en förunderlig välsignelse.