Kristi frestelser, Hans lidanden under dessa, stod i förhållande till Hans upphöjda, syndfria sinnelag eller karaktär. Men närhelst Kristus var i nöd, vände Han Sig till Sin Fader. Han "stod emot till blods" vid den tidpunkt, då fruktan för moraliskt sviktande var såsom dödsfruktan. Då Han, i Sin själsångest, böjde Sig i Getsemane, föll det blodsdroppar ur Hans porer, och gav jordens mull näring. Han bad under starka rop till himmelen och tårar, och Han blev bönhörd, eftersom Han fruktade. Gud styrkte Honom, och Han kommer att styrka alla, som vill ödmjuka sig själva, och kasta sig med själ, kropp och ande i en förbundshållande Guds händer.