Låt oss glömma oss själva, och alltid sörja för, att uppmuntra andra, lätta deras bördor genom välgärningar, och genom gärningar av osjälvisk kärlek. Denna omtänksamhetens artighet börjar i hemmet, och sträcker sig långt bortom hemmets krets, ja, den utgör en stor del av livslyckan, och försummas detta, utgör det en stor del av livsolyckan. – Manuskript 69, 1902. (Tryckt i The Review and Herald, den 20. augusti, 1959.)