Jag kunde inte känna lättnad genom att gråta. Jag hade inte lika lätt för att gråta som min tvillingsyster. Trots att jag var nedstämd och mitt hjärta värkte som om det höll på att brista, kunde jag inte fälla en enda tår. Jag kände ofta att gråten skulle ha kunnat skölja bort min sorg. Den vänliga medkänsla som mina vänner visade mig, tog ibland bort min tungsinthet och lyfte för en stund tyngden som vilade över hjärtat. Så ytliga och tomma denna jordens nöjen föreföll mig då! Så ombytlig mina unga kamraters vänskap verkade! Ändå var dessa små skolkamrater inte så olika majoriteten av människor i den stora världen. Ett vackert ansikte och fina kläder verkar tilldragande på dem, men om olycka ta bort detta svalnar den bräckliga vänskapen eller försvinner helt. Men när jag vände mig till min Frälsare tröstade han mig. Jag sökte innerligt Herren i mina bekymmer och fick tröst. Jag kände mig säker på att Jesus älskade också mig.