Min hälsa verkade vara så skadad att det inte fanns något hopp. Under två år kunde jag inte andas genom näsan och jag kunde bara gå i skolan lite grann. Det verkade omöjligt för mig att studera och komma ihåg vad jag hade lärt mig. Samma flicka som var orsak till mitt elände utsågs av läraren att hjälpa mig, och hon hade bland annat till uppgift att hjälpa mig med skrivning och andra läxor. Hon verkade alltid uppriktigt ledsen över den allvarliga skada hon vållat mig, fastän jag försökte att inte (13) påminna henne om det. Hon var omtänksam och tålmodig mot mig och verkade ledsen och tankfull när hon såg mig kämpa under stora svårigheter för att skaffa mig utbildning.