Min ambition att bli en välutbildad person hade varit mycket stor, och när jag grubblade över mina grusade förhoppningar och tanken på att jag skulle förbli invalid för livet, kunde jag inte försona mig med mitt öde. Ibland knotade jag över Guds handlande när han plågade mig på det sättet. Om jag hade anförtrott mig åt min mor kunde hon ha undervisat, lugnat och uppmuntrat mig, men jag dolde min oro för min familj och mina vänner, eftersom jag var rädd att de inte skulle kunna förstå mig. Den lyckliga tilliten till min Frälsares kärlek, som jag hade haft under min sjukdom, var borta. Mina utsikter till världslig glädje var spolierade och himlen verkade stängd för mig.