Jag var oändligt sorgsen och stannade hemma (581) eftersom jag bävade för att delta i någonting i församlingen av rädsla för att bli sårad. Till sist, eftersom ingen gjorde någon ansträngning för att lindra min sorg, kände jag att det var min plikt att kalla samman ett antal erfarna bröder och systrar, och bemöta de rykten som cirkulerade om oss. Nedstämd och deprimerad, till och med ångestfylld, bemötte jag anklagelserna mot mig och jag gav en redogörelse för min resa österut, ett år tidigare, och de smärtsamma omständigheter som var förknippade med denna resa.