Vi fann denna församling i ett mycket dåligt tillstånd. Hos en stor del av medlemmarna hade frön av oenighet och missnöje (571) med varandra slagit djupa rötter, och en världslig anda höll på att få grepp om dem. Trots sitt dåliga tillstånd hade de så sällan varit föremål för våra predikanters ansträngningar, att de hungrade efter andlig föda. Här började vårt första verkliga arbete efter min mans sjukdom. Här började han arbeta som han gjort under tidigare år, trots att han var mycket svag. Han talade trettio eller fyrtio minuter på förmiddagen både på sabbaten och den första dagen och jag fyllde ut resten av tiden och talade sedan omkring en och en halv timme på eftermiddagen varje dag. De lyssnade till oss mycket uppmärksamt. Jag såg att min man blev starkare och klarare och att han fick ett tydligare sammanhang i sina ämnen. När han vid ett tillfälle talade en timme, tydligt och kraftfullt med en börda för arbetet över sig på det sätt som han brukade tala, då var min tacksamhet större än jag kunde beskriva. Jag reste mig upp i församlingen och under nästan en halvtimme försökte jag under tårar att utrycka den. Församlingen var djupt rörd. Jag var övertygad om att detta var början till bättre dagar för oss.