Den smärta och den ångest jag upplevde då jag såg vinrankan (584) ligga på marken, går inte att beskriva. Många gick förbi och såg medlidande på den och jag väntade ängsligt på att en vänlig hand skulle lyfta upp den. Men ingen hjälp erbjöds. Jag frågade varför ingen lyfte upp vinrankan. Nu såg jag en ängel komma till den övergivna vinrankan. Han bredde ut sina armar och höll dem under vinrankan och reste upp den så att den stod upprätt och sa: ”Sträck dig mot himlen och låt dina klängen slingra sig runt Gud. Du skakas loss från jordiskt stöd. Du kan stå i Guds kraft, och blomstra utan det. Stötta dig enbart mot Gud och du kommer aldrig att stötta dig förgäves eller skakas loss därifrån.” Jag kände en obeskrivlig lättnad som övergick i glädje, när jag såg att någon tog hand om den försummade vinrankan. Jag vände mig till ängeln och frågade vad detta betydde. Han sa: ”Du är denna vinranka. Allt detta kommer du att uppleva, och när detta sker kommer du att förstå liknelsen med vinrankan helt och hållet. Gud kommer att vara en närvarande hjälp för dig i svåra tider.” Från den tidpunkten visste jag vad som var min plikt och jag har aldrig känt mig mer frimodig när jag burit fram mitt vittnesbörd för folket. Om jag någonsin har känt Herrens arm hålla mig uppe, så var det vid det mötet. Min man var också frimodig och tydlig i sin förkunnelse och allas bedömning var: Vi har haft ett utomordentligt möte.