Jag såg att änglar ofta var på kontoret, i det rum där papperssidorna viks och i det rum där typerna sätts. Jag fick höra skrattandet, skämtandet och det slöa och dumma pratet. Jag såg också den fåfänga, stolthet och själviskhet som visades. Änglar såg ledsna ut och vände sig bedrövade bort. De ord jag hade hört, fåfängan, stoltheten och själviskheten som visades fick mig att jämra mig av själslig smärta, när änglarna med avsky lämnade rummet. En ängel sa: ”De himmelska budbärarna kom för att välsigna, så att den sanning som förkunnarna utan röst sprider skulle följas av en helgande och helig kraft. Men de som är engagerade i detta arbete var så långt borta från Gud. De ägde så litet av det gudomliga och var så anpassade till den anda som råder i världen att mörkrets makter kontrollerade dem. De kunde inte göras mottagliga för gudomligt inflytande.” Samtidigt var dessa ungdomar bedragna och trodde att de var rika, att de hade vunnit rikedom och inte behövde något. De visste inte att de var fattiga, eländiga, blinda och nakna. De som hanterar dyrbara sanningar på samma sätt som de skulle hantera sand, vet inte hur många gånger deras hjärtlösa likgiltighet inför de eviga tingen, deras ytlighet, egenkärlek och stolthet, deras skratt och tomma småprat har drivit bort de himmelska budbärarna från förlagskontoret.