Herren tillät honom att bli missmodig över sina egna fel och misstag, och att nästan förtvivla om att få förlåtelse. Det skedde inte för att hans synder var så stora utan för att han av egen erfarenhet skulle veta hur smärtsamt och ytterst plågsamt det skulle vara utan Guds förlåtelse och för att han skulle förstå detta skriftställe: ”Men om inte ni förlåter människorna deras överträdelser, så ska inte heller er Fader förlåta era överträdelser.” Jag såg, att om Gud skulle vara lika krävande som vi är och behandla oss så som vi behandlar varandra, kunde vi alla hamna i ett tillstånd av hopplös förtvivlan.