Jag blev visad att sanningens försvarare inte borde söka diskussioner. Och när det är nödvändigt att möta en motståndare, för att främja sanningens sak och Guds ära, måste de gå in i kampen med stor försiktighet och ödmjukhet. Under självrannsakan, syndabekännelse, allvarlig bön och ofta en tids fasta borde de enträget be Gud att han speciellt ska hjälpa dem och ge sin frälsande, dyrbara sanning en strålande seger. De ska be att villfarelsen framstår i sin verkliga förvrängning, och dess försvarare bli helt omintetgjorda. De som kämpar för sanningen mot dess motståndare, borde inse att de inte bara möter människor, utan att de kämpar mot Satan och hans änglar som är fast beslutna att villfarelse och mörker ska behålla fältet och att sanningen ska döljas av villfarelse. Eftersom villfarelse stämmer bäst överens med det naturliga hjärtat, tar man för givet att den är självklar. Människor som är bekväma älskar villfarelse och mörker och vill inte låta sig reformeras av sanningen. De älskar inte att komma till ljuset, eftersom deras gärningar då skulle tillrättavisas.