Vi inbjöds att träffa bröderna i staten New York följande sommar. De troende var fattiga och kunde inte lova att göra så mycket för att täcka våra kostnader. Vi hade inga pengar att resa för. Min mans hälsa var dålig, men han fick möjlighet att arbeta med höslåttern, och han bestämde sig för att försöka. Det verkade då ut som om vi måste leva av tro. När vi steg upp på morgonen knäböjde vi vid sängkanten och bad Gud att ge oss krafter för att arbeta under dagen. Vi var inte tillfreds förrän vi hade en försäkran om att Herren hörde oss be. Min man gick sedan iväg för att slå med lie, inte i sin egen kraft, utan i Herrens kraft. På kvällen när han kom hem brukade vi åter bönfalla Gud om krafter att tjäna pengar för att sprida hans sanning. Vi blev ofta rikligt välsignade. I ett brev till broder Howland skrev min man i juli 1848: ”Gud ger mig styrka att arbeta hårt hela dagen. Prisat vare Hans namn. Jag hoppas att få några dollar att använda för hans sak. Vi har stått ut med arbete, trötthet, värk, hunger, kyla och hetta, medan vi har strävat efter att göra gott mot våra bröder och systrar, och vi är redo att lida mer om Gud begär det. Jag gläder mig idag över att sorglöshet, njutning och bekvämlighet i detta liv offrats på min tros och mitt hopps altare. Om vår lycka består i att göra andra lyckliga, då är vi verkligen lyckliga. En sann lärjunge lever inte för att tillfredsställa det egna, älskade jaget, utan för Kristus och för att göra gott mot hans barn. (86) Han ska offra sitt bekymmerslösa liv, sina nöjen, sitt välbefinnande, sin bekvämlighet, sin vilja och sina egna själviska önskningar för Kristi sak, eller aldrig få regera med honom på hans tron.