Vi återvände till Middleton, där vi hade lämnat vårt barn under vår resa västerut. Nu dök en smärtsam plikt upp. För människors bästa kände vi att vi måste avstå från vår lille Henrys sällskap, så att vi kunde ägna oss åt arbetet helt och hållet. Min hälsa var dålig och han skulle behöva uppta en stor del av min tid. Det var en svår prövning. Ändå vågade jag inte låta barnet stå i vägen för min plikt. Jag var övertygad om att Herren hade skonat honom åt oss när han var mycket sjuk, och att Gud skulle ta honom ifrån mig om jag lät honom hindra mig från att göra min plikt. Ensam inför Herren, med stor smärta och många tårar, gjorde jag denna uppoffring. Jag lämnade ifrån mig mitt enda barn, som då var ett år gammalt, åt en annan som skulle få ge honom sina moderskänslor och sköta om honom som en mor. Vi lämnade honom i broder Howlands familj, som vi hade det allra största förtroende för. De var villiga att ta ansvaret, för att vi skulle få så mycket frihet som möjligt att arbeta för Guds sak. Vi visste att de kunde ta bättre hand om Henry än vi kunde medan vi reste, och att det var bra för honom att få ett fast hem och en god uppfostran. Det var svårt att skiljas från mitt barn. Natt och dag såg jag hans sorgsna lilla ansikte framför mig, när jag lämnade honom. Och ändå sköt jag bort honom ur mina tankar med Herrens kraft, och försökte hjälpa andra. Broder Howlands familj tog hand om Henry helt och hållet, i fem år.