När vi fick ljus över det fjärde budet fanns ungefär tjugofyra adventister i Maine som höll sabbaten. Men de hade så olika meningar om andra lärosatser och bodde så långt från varandra att deras inflytande var mycket litet. Det fanns ungefär lika många personer i andra delar av New England, med förutsättningar liknande dem i Maine. Det verkade vara vår plikt att ofta besöka dessa troende i deras hem och styrka dem i Herren och i hans sanning. Eftersom de bodde så kringspridda var det nödvändigt för oss att ägna en stor del av tiden åt att resa. Eftersom vi saknade pengar valde vi det billigaste privata färdmedlet, andra klassens vagnar eller nedre däck på ångbåtar. I mitt svaga tillstånd tyckte jag att det var bekvämast att resa med eget färdmedel. När vi åkte i andraklassvagnar var vi oftast insvepta i tobaksrök. Som en följd av det svimmade jag ofta. På nedre däck i ångbåtar led vi på samma sätt av tobaksrök, förutom av svordomarna och de vulgära samtalen som förekom bland sjömännen och den lägre klassens resenärer. På natten lade vi oss ner för att sova på det hårda golvet, på lådor med torrt transportgods eller säckar med säd, med tygväskor som kuddar och med ytterrockar och sjalar som täcken. Om vi plågades av vinterkylan brukade vi gå fram och tillbaka på däck för att hålla oss varma. När vi led av den tryckande av sommarhetta brukade vi gå upp på övre däck i den kyliga nattluften. Detta var ansträngande för mig, särskilt när jag reste med ett spädbarn i (78) mina armar. Detta sätt att leva var verkligen inget vi själva skulle ha valt. Gud kallade oss i vår fattigdom och ledde oss genom prövningens eld, för att ge oss en erfarenhet som vi skulle ha stor nytta av, och som skulle tjäna som ett exempel för andra som senare skulle förena sig med oss i arbetet.