Mötet under dagen var mycket allvarligt. Jag kände en sådan börda över mig på söndagskvällen att jag grät högt (660) i nästan en halvtimme. På måndagen hade allvarliga vädjanden gjorts och Herren såg till att de nådde fram. Jag kom till mötet på tisdagskvällen och kände mig en aning lättad. Jag talade en timme med stor frimodighet om de saker jag hade sett i synen, som jag nämnt. Vårt möte var mycket fritt. Broder Howard grät som ett barn, och det gjorde broder Rodman också. Broder Andrews talade på ett allvarligt och rörande sätt, under tårar. Broder Ball reste sig och sa att det verkade som om det fanns två andar omkring honom den kvällen. En ande sa till honom: Kan du tvivla på att detta vittnesbörd från syster White kommer från himlen? En annan ande påminde honom om de invändningar som han hade lagt fram för dem som var fiender till vår tro. ”Åh, om jag kunde känna mig tillfreds”, sa han, ”när det gäller alla dessa invändningar. Om de kunde avlägsnas skulle jag känna att jag hade gjort syster White stor skada. Jag har nyligen sänt en artikel till Hope of Israel . Jag skulle ge vad som helst för att få den tillbaka!” Han var djupt rörd och grät mycket. Herrens Ande var närvarande på mötet. Guds änglar tycktes komma mycket nära, medan de drev tillbaka de onda änglarna. Pastorer och folk grät som barn. Vi kände att vi hade vunnit mark och att mörkrets krafter hade dragit sig tillbaka. Vårt möte avslutades på ett bra sätt.