Vi beslutade ha ännu ett möte som skulle börja klockan tio nästa förmiddag. Jag talade om Kristi förödmjukelse och förhärligande. Broder Ball satt nära mig och grät hela tiden medan jag talade. Jag talade ungefär en timme. Därefter började vi vårt arbete för ungdomarna. Föräldrar hade kommit till mötet och tagit sina barn med sig för att de skulle få välsignelsen. Broder Ball reste sig och bekände ödmjukt att han inte hade levt på ett sådant sätt som han borde, inför sin familj. Han bekände för sina barn och sin hustru att han hade varit i ett tillstånd av avfall, och att han inte hade varit till någon hjälp för dem utan snarare ett hinder. Tårarna flödade. Hans starka kropp skakade och hans ord kvävdes av snyftningar.