Jag har haft svårt att andas, så jag har inte kunnat sova på över en vecka. Jag antar att det beror på att skorstensröret, som går upp genom mitt rum och fyller det med rök och gas när det är dags att sova, och att jag sover där utan ordentlig ventilation. Jag trodde inte då att rök var så ohälsosamt, och tänkte inte på att den orena gasen som kommer från trä och kol, blandas med den. Jag vaknade med en sådan känsla av att jag höll på att kvävas att jag inte kunde andas när jag låg ned, utan tillbringade resten av natten sittande. Jag hade aldrig tidigare upplevt den fruktansvärda känslan att kvävas. Jag började oroa mig för att jag aldrig mer skulle kunna sova. Jag överlämnade mig därför i Guds händer, till liv eller död. Jag bad honom att skona mig om han hade någon mer användning för mig i sin vingård. Annars ville jag inte leva. Jag kände mig fullständigt försonad med att Gud tog hand om mig. Men jag kände också att jag måste stå emot de sataniska influenserna. Jag sa därför till Satan att hålla sig undan och lämna mig, och sa till Herren att jag inte tänkte välja vare sig liv eller död, utan hellre ville överlämna avgörandet helt till honom, som känner mig fullständigt. Min framtid var okänd för mig själv och därför sa (673) jag, Din vilja är bäst. Livet betyder inget för mig, vad dess nöjen beträffar. Alla dess rikedomar och dess ära betyder ingenting jämfört med den nytta det kan vara till. Jag längtar inte efter dem. De kan inte tillfredsställa eller fylla det värkande tomrummet som försummade plikter lämnar i mig. Jag vill inte leva utan att vara till nytta, för att bara vara en bläckplump eller ett mellanrum mellan livets bokstäver. Och även om det liknar en martyrdöd att dö på det sättet så finner jag mig i mitt öde, om det är Guds vilja.