När vi gjorde oss klara för att ta tåget kände vi oss mycket allvarliga och vi föreslog att vi skulle ha en bönestund. När vi överlämnade oss åt Gud kunde vi inte låta bli att gråta. Vi gick till järnvägsstationen med en känsla av djupt allvar. När vi steg på tåget gick vi in en vagn med säten som var riktade framåt och som hade höga nackstöd, och vi hoppades att vi skulle (95) kunna sova lite under natten, men den vagnen var full så vi gick bakåt i tåget till nästa vagn och där fann vi lediga platser. Jag tog inte av min bahytt som jag brukade göra när vi reste på natten, utan höll min tygväska i handen, som om jag väntade på något. Vi talade båda om våra underliga känslor.