Detta var en dyster tid. Jag såg på mina tre små pojkar och jag fruktade att de snart skulle vara faderlösa. Tankar som dessa tvingade sig på mig: Min man dör av överansträngning i verket för sanningens för vår tid, och vem inser hur han har lidit och vilka bördor han har burit i åratal? Vem förstår de oerhört stora bekymmer som har brutit hans mod och förstört hans hälsa, vilket lägger honom i en för tidig grav och lämnar hans familj utblottad och beroende av hjälp. Jag har ofta frågat mig om Gud inte bryr sig om detta. Går han förbi utan att lägga märke till dem? Jag fann tröst i vetskapen om att (98) det finns en som dömer rättvist och att varje uppoffring, varje självförnekelse, all förtvivlan som vi uthärdar för hans skull, blir noggrant bokförd i himlen och kommer att få sin belöning. Herrens dag kommer att uppenbara och föra saker, som ännu inte visats, fram i ljuset.