Ibland kände jag att jag inte kunde klara att min man dog. Men dessa ord tycktes inpräglade i mitt sinne: ”Bli stilla och besinna att jag är Gud.” Min förlust är svår, men jag vågar inte hänge mig åt meningslöst sörjande. Det skulle inte ge mig den döde tillbaka. Och jag är inte så självisk att jag, även om jag kunde, skulle hämta honom från hans fridfulla slummer för att återuppta livets strider. Som en trött krigare har han lagt sig ned för att sova. Jag ska med glädje betrakta den plats där han vilar. Det bästa sättet, som jag och mina barn kan ära minnet av honom som har fallit, är att ta upp arbetet där han lämnade det och i Jesu kraft föra det framåt till sin fullbordan. Vi kommer att vara tacksamma för de produktiva år som förunnades honom. För hans skull, och för Kristi, skull kommer vi att lära oss något av hans död som vi aldrig kommer att glömma. Vi kommer att låta denna smärtsamma förlust göra oss vänligare och snällare, mera fördragsamma, tålmodiga och omtänksamma mot dem som lever.