Vi hade planerat in ett tältmöte i Charlotte sabbaten och söndagen den 23 och 24 juli. Eftersom min hälsa var dålig, beslutade vi att vi skulle resa med egna transportmedel. På vägen verkade min man glad, men ändå vilade en känsla av allvar över honom. Flera gånger prisade han Herren för de nådegåvor och välsignelser som han hade fått och han uttryckte frispråkigt sina känslor beträffande det förflutna och framtiden: ”Herren är god och han ska verkligen lovprisas. Han är med och hjälper oss när vi behöver. Framtiden verkar dunkel och oviss, men Herren vill inte att vi ska oroa oss för det. När problem kommer ska han ge oss nåd att uthärda dem. Vad Herren har varit för oss och det han har gjort för oss borde göra oss så tacksamma att vi aldrig skulle knota och klaga. Vårt arbete, våra bördor och uppoffringar kommer aldrig att uppskattas fullt ut av alla. Jag inser att jag har förlorat min sinnesfrid och Guds välsignelse genom att tillåta mig själv att vara bekymrad över dessa ting.