Vittnesbörd för Församlingen Band 1 kapitel 2. 17.     Från sida 17 i den engelska utgåva.tillbaka

Min omvändelse.

Medan jag böjde mig vid altaret tillsammans med andra som sökte Herren, var mitt hjärtas enda bön: ”Hjälp mig Jesus! Rädda mig, annars går jag under! Jag kommer aldrig att sluta att vädja förrän min bön blir hörd och mina synder förlåtna!” Jag var medveten om mitt fattiga och hjälplösa tillstånd som aldrig förr. När jag låg på knä och bad föll bördan plötsligt av mig och mitt hjärta kändes lätt. Först kom en känsla av oro över mig och jag försökte återta min plågsamma börda. Jag kände det som om jag inte hade någon rätt att vara glad och lycklig. Men Jesus verkade vara mycket nära mig. Jag kände att jag kunde komma till honom med alla mina sorger, olyckor och prövningar, precis som de som behövde hjälp kom till honom för att få lindring när han var på jorden. Det fanns en förvissning i mitt hjärta om att han förstod mina särskilda svårigheter och kände medlidande med mig. Jag kan aldrig glömma denna dyrbara förvissning om Jesu medlidsamma ömhet mot en människa som var så ovärdig hans uppmärksamhet. Jag lärde mig mer om Jesu gudomliga karaktär under den korta stund när jag böjde mig ner tillsammans med dem som bad, än jag gjort någonsin tidigare.

Fel sättning:
- måste ändras till:
namn och/eller e-mail:

Ändring efter värdering.