När syndare inbjöds att komma fram till botbänken var det hundratals som svarade på kallelsen och jag, tillsammans med de andra, pressade mig fram genom folksamlingen och tog plats bland sökarna. Men i mitt hjärta fanns en känsla av att jag aldrig skulle kunna bli (15) värdig att kallas Guds barn. Brist på självförtroende och en övertygelse om att det var omöjligt att få någon att förstå mina känslor, höll mig tillbaka från att söka råd och hjälp från mina kristna vänner. Så kom det sig att jag i onödan irrade omkring i mörker och förtvivlan, medan de som inte genomskådade orsaken till att jag var så tillbakadragen var helt ovetande om mitt verkliga tillstånd.