Somliga av Guds tjänare har gett sina liv till att ägnas åt Guds verk och slitas ut av Guds verk, tills de förlorat hälsan och nästan är utslitna av mentalt arbete, oavbrutna bekymmer, arbete och umbäranden. Andra har inte tagit, och vill inte ta bördan på sig. Ändå är det just sådana människor som tror att de har det svårt, eftersom de aldrig har upplevt påfrestningar. De har aldrig döpts till lidandet, och de kommer aldrig att bli det så länge de visar så stor svaghet och så litet framåtanda, och är så måna om sin egen bekvämlighet. Utifrån vad Gud har visat mig behövs det stora motgångar bland pastorerna, så att de lättjefulla och senfärdiga som bryr sig mest om sig själva rensas ut, och en grupp som är ren, trogen och självuppoffrande blir kvar, som inte söker sin egen bekvämlighet utan tjänar troget i ord och lära, villiga att lida och stå ut med vad som helst för Kristi skull, och att rädda dem som han dött för. För dessa tjänare är det tillräckligt att de känner ve över sig om de inte förkunnar evangeliet. Men alla känner inte så.