Jag såg pastorernas fruar. En del av dem är inte till någon hjälp för sina makar, ändå bekänner de sig tro den tredje ängelns budskap. De tänker mer på sina egna önskningar och nöjen än på Guds vilja och hur de kan stötta sina män genom sina trogna böner och noggranna liv. Jag såg att några av dem väljer ett så egensinnigt och själviskt agerande att Satan gör dem till sina redskap och arbetar genom dem för att förstöra deras makars inflytande och användbarhet. De känner sig fria att klaga och knota om de möter några svårigheter. De glömmer de kristnas lidanden för sanningens skull förr i tiden, och tycker att de ska ha sina önskningar uppfyllda och allt så som de vill, och de följer sin egen vilja. De glömmer Jesu lidande, hans som är deras Herre. De glömmer Smärtornas Man, som var förtrogen med lidande – Han som inte hade någonstans att vila sitt huvud på. De bryr sig inte om att tänka på den heliga pannan, sårad av en törnekrona. De glömmer honom som svimmade under bördan när han bar sitt eget kors till Golgata. Inte bara träkorsets tyngd, utan den tunga bördan av hela världens synd, vilade på honom. De glömmer de grymma spikarna som drevs genom hans känsliga händer och fötter, och hans ångestfyllda utrop: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Efter allt detta lidande för deras skull känner de en stark motvilja att lida för Kristi skull.