Slutligen nådde vi det sista trappsteget och stod framför en dörr. Här sa min vägvisare åt mig att lämna alla saker som jag hade tagit med mig. Jag ställde glatt ner dem. Sedan öppnade han dörren och bad mig stiga in. Ett ögonblick senare stod jag framför Jesus. Det gick inte att ta miste på detta vackra ansikte. Detta välvilliga och majestätiska ansiktsuttryck kunde inte tillhöra någon annan. När hans blick vilade på mig visste jag genast att han kände till varje omständighet i mitt liv och alla minna innersta tankar och känslor.