Han var artig och sympatisk. Jag har (22) sett honom lämna talarstolen när varje stol i salen var upptagen, när podiet var fullsatt och även platserna runt talarstolen. Han gick nedför gången och tog någon svag gammal man eller kvinna i handen och fann en plats åt dem. Sedan gick han tillbaka och fortsatte sin predikan. Han kallades verkligen med rätta fader Miller, för han tog noga hand om dem som han fick vård om. Han hade ett vänligt sätt, var hjärtlig till sin läggning och ömsint.