Min frid och lycka stod i så tydlig kontrast till min tidigare dysterhet och ångest, att det föreföll mig som om jag hade blivit räddad från helvetet och förd till himlen. Jag kunde (32) till och med tacka Gud för den olycka som hade varit mitt livs prövning, för den hade varit det medel som gjort att jag riktade mina tankar mot evigheten. Eftersom jag av naturen var stolt och ärelysten hade jag kanske inte varit benägen att ge mitt hjärta till Jesus om det inte varit för den svåra prövning som på sätt och vis hade avskurit mig från världens framgångar och tomhet.