Bland metodisterna hade jag hört mycket om helgelse. Jag hade sett människor förlora sin fysiska styrka under stark sinnesrörelse och hade hört sägas att detta var beviset på helgelse. Men jag kunde inte förstå vad som krävdes för att bli helt överlåten åt Gud. Mina kristna vänner sa till mig: ”Tro på Jesus nu! Tro att Han accepterar dig nu!” Jag försökte göra det, men det var omöjligt för mig att tro att jag hade fått den välsignelse som jag trodde borde elektrifiera hela mitt väsen. Jag förvånades över mitt eget hårda hjärta, när jag inte kunde uppleva den hänförda anda som de andra visade. Jag tyckte att jag var olik dem och för alltid utestängd från den fullkomliga glädje som kom av ett heligt hjärta.