Den 20 november 1857 blev jag visad Guds folk, och jag såg dem kraftigt sållade. Några bönföll Gud med stark tro och kvalfyllda rop. Deras ansikten var bleka och märkta av djup oro som avspeglade deras inre kamp. Fast beslutsamhet och stort allvar syntes i deras ansikten, medan stora svettdroppar föll från deras pannor. Då och då lyste deras ansikten upp av tecken på Guds gillande, och därefter fick de åter samma allvarliga, uppriktiga och bekymrade utseende. [“Stöt i basun på Sion, pålys en helig fasta, kalla samman en högtidssamling. Samla folket, helga församlingen, kalla samman de äldste … låt prästerna, HERRENS tjänare, gråta mellan förhuset och altaret, och låt dem säga: Skona, ditt folk, o HERRE, och låt inte din arvedel hånas, så att hedningarna får råda över dem. Varför skulle man få säga bland folken: var finns deras Gud?" Joel 2:15-17