(185) Kära bröder och systrar, Herren har på nytt i sin stora nåd besökt mig. Jag har varit svårt plågad i några månader. Jag har varit mycket sjuk. I åratal har jag plågats av ödem och hjärtsjukdom, vilket haft en tendens att göra mig deprimerad och bryta ner min tro och mitt mod. Budskapet till församlingen i Laodicea har inte lett till den nitiska ånger bland Guds folk som jag förväntade mig att se, och jag har känt mig mycket rådvill. Sjukdomen verkade förvärras och jag trodde att jag måste läggas i graven. Jag hade ingen lust att leva. Därför kunde jag inte gripa tag om tron och be om att bli frisk. Ofta när jag drog mig tillbaka för att vila på kvällen, insåg jag att jag riskerade att få andningsstillestånd före morgonen. I detta tillstånd svimmade jag vid midnatt. Man skickade efter bröderna Andrews och Loughborough och man bad allvarligt till Gud för min skull. Depressionen och den stora tyngden lyftes från mitt värkande hjärta och jag fördes bort i en syn och blev visad det som jag nu presenterar för er.