Hjärtat är bedrägligast av allt, det är oförbätterligt. Religionens bekännare är inte villiga att noga rannsaka sig själva för att se om de är i tron, och det är ett skrämmande faktum att många lutar sig mot ett falskt hopp. Somliga sätter sin tillit till gammal erfarenhet som de hade för åratal sedan, men när de kommer till denna tid för hjärtats rannsakning, då alla borde ha en daglig erfarenhet, har de ingenting att komma med. De tycks tro att en bekännelse av sanningen ska frälsa dem. När de övervinner de synder som Gud hatar kommer Jesus att komma in och hålla måltid med dem och de med honom. De kommer då att hämta gudomlig kraft från Jesus och kommer att växa upp i honom och kan med helig segerglädje säga: ”Men Gud vare tack, som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus.” Herren skulle tycka det vore bättre om ljumma religionsbekännare aldrig hade nämnt hans namn. De är en ständig belastning för dem som vill vara Jesu trofasta efterföljare. De är en stötesten för dem som inte tror, och onda änglar jublar över dem och hånar Guds änglar med deras krokiga vägar. Sådana människor är en förbannelse för Guds verk här hemma och utomlands. De närmar sig Gud med sina läppar, samtidigt som deras hjärtan är långt från honom.