När jag hade återhämtat mig var jag lycklig över att få avge mitt vittnesbörd för Jesus och att berätta om hans kärlek till mig. Jag bekände min brist på tro på Guds löften och mitt misstag att hålla tillbaka hans Andes maningar, av rädsla för människor. Jag erkände att han, trots min brist på tillit, hade gett mig oväntade bevis på sin kärlek och uppehållande nåd. Den broder som hade vänt sig emot mig, reste sig då och bekände med tårar att hans känslor gentemot mig hade varit helt felaktiga. Han bad mig ödmjukt om förlåtelse och sa: ”Syster Ellen, jag kommer aldrig mer att göra något för att motverka dig. Gud har visat mig mitt hjärtas kyla och envishet, som han har brutit ner genom beviset på sin kraft. Jag har handlat helt fel.”