De som vågat sig på att lämna sina hem och riskerat sina liv för att utrota slaveriet, är missnöjda. De ser inget gott resultat av kriget, bara att unionen har bevarats, och för detta har tusentals liv måst offras och hem lämnats öde. Många människor har tynat bort (255) och dött på sjukhus. Andra har tagits till fånga av rebellerna, ett öde som man fruktat mer än döden. Mot bakgrund av allt detta, frågar de sig: Om vi lyckas kuva detta uppror, vad har vi vunnit? De kan bara missmodigt svara: Ingenting. Orsaken till upproret har inte avlägsnats. Slaveriets system, som har ödelagt vår nation, har fått överleva och ge upphov till ett nytt uppror. Tusentals av våra soldater är bittra. De uthärdar de största umbäranden, och det skulle de villigt ha stått ut med, men de upptäcker att de har blivit bedragna och de har tappat modet. Våra ledande män är förvirrade. Modet sviker dem. De är rädda för att proklamera frihet för rebellernas slavar, för genom att göra det kommer de att reta upp den del av sydstaterna som inte har anslutit sig till upproret, men som är starka anhängare till slaveriet. Å andra sidan har de fruktat inflytandet från de starka män som var motståndare till slaveriet och som förde befälet och innehade viktiga poster. De har varit rädda för konsekvenserna av en tuff och beslutsam attityd, eftersom den fick tusentals människors önskan att flamma upp, att utradera orsaken till detta fruktansvärda uppror genom att frige de förtryckta och bryta sönder varje ok.