När israeliterna såg den egyptiska hären förfölja dem, somliga till häst och somliga i vagnar och rustade för krig, svek deras mod dem. Röda havet låg framför dem och den egyptiska hären var bakom dem. De såg inte något sätt att undkomma. Ett segerrop ljöd från egyptierna när de fann israeliterna fullständigt i deras makt. Israeliterna var mycket förskräckta. Men Herren befallde Mose att uppmana dem att gå framåt och att lyfta staven och sträcka ut sin hand över havet och dela det. Han gjorde det och se, havet delade sig och Israels barn gick torrskodda över. Farao hade stått emot Gud så länge och förhärdat sitt hjärta mot hans mäktiga och förunderliga gärningar, att han i sin blindhet skyndade in på den stig som Gud på ett mirakulöst sätt hade berett för sitt folk. På nytt fick Mose befallning att sträcka ut sin hand över havet, (266) ”och havet vände mot morgonen tillbaka i sin vanliga fåra” och vattnet begravde den egyptiska hären, och de drunknade.