Först insåg man inte att om dekretet inte gick ut i början av år 457 f. Kr. skulle det inte ha gått 2.300 år i slutet av 1843. Men man hade konstaterat att dekretet gick ut nära slutet av år 457 f. Kr. och därför måste den profetiska perioden sträcka sig fram till hösten 1844. Därför dröjde inte tidsprofetian, fastän det hade verkat så. Vi lärde oss att förtrösta på profetens ord: ”För synen väntar ännu på sin tid, men slutligen ska den tala och inte ljuga. Om den dröjer, så vänta på den, för den ska komma och ska inte utebli.”