Vi nådde i bön den utsatta tiden medan vi noga rannsakade våra hjärtan och ödmjukt bekände våra synder. Varje morgon kände vi att det var vår första uppgift att försäkra oss om att det stod rätt till med våra liv inför Gud. Vårt intresse för varandra ökade och vi bad mycket med varandra och för varandra. Vi samlades i fruktträdgårdar och skogsdungar för att ha gemenskap med Gud och sända upp våra böner till honom. Vi upplevde hans närvaro starkare när vi var omgivna av hans skapelse i naturen. Frälsningens glädje var viktigare för oss än mat och dryck. Om moln förmörkade våra sinnen, vågade vi inte vila eller sova förrän de hade svepts undan genom vetskapen om att Herren hade godtagit oss.