Gud är missnöjd med bristen på självförnekelse hos somliga av hans tjänare. De känner inte ansvar för hans verk. De verkar vara i en dödsliknande dvala. Guds änglar står förundrade och skäms över denna brist på självförnekelse och uthållighet. Medan vår frälsnings Upphovsman arbetade och led för oss, förnekade han sig själv. Hela hans liv bestod av en enda räcka av slit och umbäranden. Han kunde ha tillbringat sina dagar på jorden i bekvämlighet och överflöd och deltagit i detta livs nöjen. Men han tänkte inte på sin egen bekvämlighet. Han levde för att göra andra gott. Han led för att rädda andra från lidande. Han höll ut till slutet och fullbordade det uppdrag han hade fått att utföra. Allt detta gjorde han för att frälsa oss från undergång. Och nu, kan det vara så att vi, de ovärdiga föremålen för en så stor kärlek, vill söka en bättre position i det här livet än den som gavs vår Herre? Varje ögonblick i våra liv har vi tagit del av välsignelserna från hans stora kärlek, och just därför kan vi inte helt inse det djup av okunnighet och elände som vi har blivit räddade ifrån. Kan vi se på honom som genomborras av våra synder utan att vara villiga att dricka ödmjukhetens och sorgens bittra bägare tillsammans med honom? Kan vi se på den korsfäste Kristus och önska att komma in i hans rike på något annat sätt än genom stora prövningar?