En kristen bekännelse utan motsvarande tro och gärning tjänar inget till. Ingen kan tjäna två herrar. Den ondes barn är sin egen herres tjänare. Den som de villigt lyder, hans tjänare är de, och de kan inte vara Guds tjänare förrän de avvisar djävulen och alla hans gärningar. Det kan inte vara ofarligt för den himmelske Konungens tjänare att ta del i de njutningar och nöjen som Satans tjänare deltar i, även om de ofta upprepar att sådana nöjen är ofarliga. Gud har uppenbarat helgade och heliga sanningar för att skilja sitt folk från de ogudaktiga och rena dem så de tillhör honom. Sjundedagsadventister borde leva ut sin tro. De (405) som lyder de tio buden betraktar tillståndet i världen och religiösa ting från en synvinkel som är fullständigt annorlunda jämfört med de bekännande kristna som älskar nöjen, undandrar sig korset och lever i överträdelse av det fjärde budet. Under de förhållanden som nu råder i samhället, är det ingen lätt uppgift för föräldrar att tygla sina barn och undervisa dem med bibeln som rättesnöre. Bekännande kristna har gått så långt från Guds ord att när hans folk vänder åter till hans heliga ord och vill uppfostra sina barn enligt dess principer, och styra sin familj efter dem som Abraham gjorde för länge sedan, då tror de stackars barnen som har ett sådant inflytande omkring dem, att deras föräldrar är onödigt krävande och överdrivet noga, i förhållande till deras kamrater. De vill av naturen följa världsliga och nöjesälskande bekännares exempel.