Jag längtade efter döden, som en befrielse från det ansvar som hopade sig över mig. Till slut lämnade den ljuvliga friden mig som jag så länge hade åtnjutit, och förtvivlan grep mig åter igen. Alla mina böner tycktes vara förgäves och min tro var borta. Ord med tröst, tillrättavisning eller uppmuntran gjorde detsamma för mig, för det verkade som om ingen kunde förstå mig utom Gud, och han hade övergett mig. Gruppen av troende i Portland kände inte till de funderingar som hade lett till denna förtvivlan, men de visste att jag av någon orsak hade blivit nedstämd och de menade (64) att det var synd från min sida, med tanke på det nådiga sätt på vilket Herren hade visat sig för mig.